Sven tittar in
Sven of Sweden Svens Vinspalt Sven på resa Sven spanar Sven tittar in Snart på banan Nyfiken på Kultiverat Om Sven of Sweden
VIDGADE VYER I ALASKA (publicerad 2014-03-01)
Föreställningen Alaska innehåller dans, film, musik, tal - och kanske lite sång. Koreograf Gunilla Heilborn hoppas på att någon av GöteborgsOperans elva dansare vill sjunga.
I Alaska finns hennes omisskännliga touch av melankoli och humor med ödslighet och snö som fond.
ALASKA ÄR UPPSÄTTNINGENS namn, "en kurs i frihet" Gunilla Heilborns interna arbetsnamn.
– Jag vill ha något konkret att förhålla mig till. Men det behöver inte synas för publiken, då är lätt att måla in sig i ett hörn. Det räcker att förstå att dessa människor på scenen har något gemensamt, deras historier är olika, de är här av olika skäl, men alla har de lämnat något.
Sina idéer får hon från böcker. I Alaska från stämningen i en essä av Joan Didion, Jenny Diskis skarpa reseskildringar, boken Into the Wild som sedan blev en film och är den sanna historien om en ung kille som lämnar allt för att luffa runt i USA, men dör i Alaskas vildmark.
HANS DAGBOK, NÅGRA rullar film och intervjuer med folk som träffat honom under luffaråren ligger till grund för boken - mycket bättre än filmen tycker Gunilla Heilborn, som själv hade en unik vildmarksupplevelse som 19-åring på en vandring till Mount Everests basläger.
– Jag är förtjust i det amerikanska, folk flyttar runt, skaffar nytt jobb och är överhuvudtaget otroligt mobila. Alaska är fortfarande ett nybyggarland, egentligen skitjobbigt med red-necks och politiker som Sarah Palin. Men med fantastisk natur, den ultimata vildmarken. Symbol för något avlägset, ett annat liv. Mina föreställningar handlar ofta om vad man kan göra med sitt liv. Säger andra. Det är inget medvetet från min sida, jag har inget behov av att tala om något för någon, men jag vill inspirera människor. Alaska är en fragmentarisk historia, man får tänka själv.
EGENTLIGEN STARTAR INTE Gunilla Heilborn med en enda idé utan flera som fogas ihop, lite som att klippa en film. Hon tycker om läget före allt smalnas av till en föreställning. Då blir hon å andra sidan helt osentimental, hon kan skrota inövat bra material, fungerar det inte med helheten så ryker det.
– Det är också roligt när saker utvecklas av sig själv. Jag gillar infall. Stämningen är viktig, och dansarnas uttryck. Jag pendlar gärna mellan melankoli och humor, och jag gör ganska långsamma saker, avskalat, inte så fartigt. Dansarna kan hasa omkring lite slappt, sedan bryta av med mer avancerade dansrörelser. Det är roligt att visa publiken att man kan göra dans på annorlunda sätt.
Hon har jobbat med föreställningen sedan i höstas. Suttit i timmar på favoritfiken i Stockholm och skrivit texter, funderat, kollat in folk, skrivit lite till.
KIM HIORTHøY BÖRJADE I ETT tidigt skede med musiken. Och så har Gunilla Heilborn och maken och filmaren Mårten Nilsson spelat in film i Åre och i Stockholm. De tre jobbar nästan alltid i team, och film är oftast med i Gunilla Heilborns dansföreställningar.
– Filmen i Alaska är helt enkelt massa dansare i snö. Det blir en jätteprojektion, som visas i bakgrunden, det kommer att bli snyggt och maffigt. Tonen på scenen ska fungera med tonen i filmen.
Att Alaska är en avlägsen del att världen märks på dansarnas kläder, som andas smaklöst 80-tal.
– Vi skrattade jättemycket när vi provade kläder. När Patrick Migas fick på sig manchesterbyxor, Birkenstock-skor och en stickad olle, stack han spontant händerna i fickan och sa "Jag skriver på en avhandling i tysk samtidshistoria", berättar Gunilla Heilborn som uppskattar när dansarna själva bygger sina karaktärer.
– Inte som skådisar, de vill veta varför, varför. Dansare däremot kräver sällan en undertext. Vilket är skönt. Jag förstår inte alltid vad mina egna föreställningar handlar om, men långt efteråt kan jag se att de faktiskt hänger ihop.

/ELISABETH WIKSTRÖM
Koreograf Gunilla Heilborn


FOTO: ELISABETH WIKSTRÖM

Alaska på GöteborgsOperan (2011)


FOTO: MALIN ARNESEN

  OM: Sven of Sweden   KONTAKT: [email protected]